Spelar historia någon roll?

2011/08/09 • Bistånd, Demokrati, Ekonomi, Handel, Kultur, Moçambique, Politik • Views: 604

Med anledning av Svenskt Näringslivs rapport i början på sommaren, och dess något stalinistiska idé om Samhällsnyttans Primat (Kanske skulle det vara på sin plats med en femårsplan för hur många studenter som ska studera olika ämnen i Sverige? Kanske en tvåårig obligatorisk värnplikt på Handels för fosterlandets bästa?), är jag nödd att som historiedoktorand reflektera över historiens relevans här i Moçambique.

Historikern Terence Ranger har påpekat hur akademiska afrikastudier under de senaste 20 åren har dominerats av biståndets produktionsförhållanden, inom vilka ett intresse för historien betraktas som konservativt eller till och med reaktionärt. ”Det är en dyster tid för de historiemedvetna” slår Ranger fast.[1] Det finns en del som talar för detta. I linje med de antikoloniala rörelser som växte fram under 1900-talet på den afrikanska kontinenten, har deras bundsförvanter i Norr – bland dem Afrikagrupperna i Sverige – betonat samtidens utmaningar och framtidens löften på det nationella planet, snarare än de historiska regionernas skiftande förflutna.

Men vad händer om man istället för att närma sig Moçambique som den givna helheten, försöker utgå från befolkningens egen horisont? Den afrikanska kontinentens sydöstra kustlinje – Sofala, Ilha de Moçambique, Inhambane – var länge, långt innan portugisernas kolonisering, en integrerad del av Indiska oceanens komplexa handelssystem. Här gick handelsrutter längs kusten, upp till den arabiska halvön, och vidare till Syd- och Sydostasien. Utbredningen av islam stärkte banden längs hela sträckan. I inlandet, när gruvdriften så småningom började i dagens Sydafrika, blev stora delar av befolkningen i dagens Moçambique en integrerad del av ett ekonomiskt system som byggde på migrerande arbetskraft. Männen pendlade stora avstånd för att arbeta i gruvorna, och bodde där i miserabla förhållanden tillsammans med arbetare från dagens Angola, Zimbabwe, Swaziland och Botswana.  Här stärktes banden mellan svarta arbetare, trots de olika språken och olika bakgrunderna som de kom från. Ännu senare, när den portugisiska kolonialmakten äntligen hade brutits i Moçambique, ansågs detta endast vara ett första steg mot en allmän frigörelse för södra Afrika. Ett intrikat transnationellt nätverk byggdes upp med den moçambikiska regeringens goda minne, med noder i Maputo, Dar es Salaam och Lusaka. Genom detta kunde motståndsrörelsen mot apartheidregimerna i Sydafrika och dagens Zimbabwe organisera sig, forsla vapen och pengar, utbilda sina medlemmar och föra ut sin politik.

Dessa få nedslag i sydöstra Afrikas historia visar hur våra nationalstatsglasögon inte alltid är de mest lämpade. Liksom andra modeller som vi har när vi betraktar verkligheten har de sina styrkor och svagheter. Skulle någon t ex komma till Sverige och tolka vår samtid i termer av en fortgående konflikt mellan Götalands och Svealands ätter skulle vi knappast hålla med om att det var den mest relevanta förklaringsmodellen. Och ändå: det är Moçambique – den politiska enhet som vann självständighet för drygt 35 år sedan – som rankas när det kommer till hiv, BNP, korruption, jämställdhet, demokrati och läskunnighet. Det är den nationella regeringens politik vi ifrågasätter och dess statsskuld vi mäter.

I linje med detta har vi relativt nyligen (historiskt sett) helt plötsligt börja omtala alla dessa människor som i första hand moçambikier. Deras nationella tillhörighet betraktas som deras mest grundläggande egenskap. I bistånds- och solidaritetskretsar undviks därför ofta urskiljandet av etniciteter, religiösa grupperingar och regionala sammanslutningar eftersom de per automatik anses öppna upp konflikthärdar. De betraktas som historiska identiteter, vars blotta omnämnande anses avslöja ett konservativt förhållningssätt.

Det oproblematiska anammandet av det monolitiska nationella perspektivet riskerar dock att dölja den långa erfarenheten av utbyte, förflyttning, impulser och skiftande världshorisonter som på sitt sätt givit olika delar av södra Afrika sina särskilda dynamiker. Genom Afrikagruppernas tematiska organisering finns en möjlighet att bryta nationalstatens paradigm, och istället arbeta med frågor såsom hiv, jämställdhet och försörjning utifrån deras lokala förutsättningar – oavsett om dessa lokala omständigheter råkar ligga i Angola, Sydafrika eller Moçambique. Det är en bra start i arbetet mot en ökad kunskap om skillnader och likheter mellan olika regioner, maktcentra, traditioner och lokalsamhällen vars historiska egenarter är betydligt mer relevanta än vilken tabell på Sida eller FN som statistiken sorteras in under. Och faktum är att på många håll på landsbygden är den regionala historien betydligt viktigare än den globaliserade framtiden. Informationssamhället kan se annorlunda ut på olika delar av jordens yta; information kan gälla dåtid likväl som nutid.

Se där. Historien har en samhällsnytta. Nyttan ligger i att den hjälper oss tänka bort nationalstaten och se till olika människors skiftande tillgång till makt och försörjning; näring och liv. Det historiska perspektivet visar problemen med nationalstatens diskurs. Flummigt va?

Nikolas Glover

Nikolas Glover är doktorand i historia vid Stockholms universitet och medlem i Afrikagrupperna.


[1] Terence Ranger, “Africa in the Age of Extremes: The Irrelevance of African History,” i Simon McGrath,  Charles Jedrej, Kenneth King & Jack Thompson (red), Rethinking African History (Edinburgh, 1997).

Tags: , , ,

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>