Hivbehandling = hivprevention

2011/12/20 • Afrikapolitik i EU, Hälsa, Hiv och SRHR, Jämställdhet, Politik • Views: 706

Härom dagen såg jag Angels in America på Stockholms stadsteater. Tony Kushners pjäs i två delar från 1991, som utspelar sig på 80-talet när hiv kom till New York, är på många sätt lika aktuell nu som då. Den ställer till exempel viktiga frågor om vem som får tillgång till vård och livsnödvändig behandling. Välstånd och makt är avgörande.

Effektiv behandling = prevention. Jag har skrivit om det här på bloggen tidigare.
Om fler personer kommer på behandling minskar hivöverföringen. Tänk vad det kan innebära. Tänk vad många onödiga hivfall som tillkommit på grund av bristande tillgång till behandling. Annat preventionsarbete är fortsatt nödvändigt och viktigt. Beteendeförändringar är avgörande och ger en rad positiva sidoeffekter, men det är viktigt att våga se att effektiv behandling minskar mängden virus i kroppen så mycket att risken att överföra smitta minimeras.

Mycket har hänt och händer, framsteg görs och fler personer får behandling. Enligt UNAIDS har man sett en 20 procentig ökning av tillgången till bromsmediciner i Afrika söder om Sahara bara mellan 2009 och 2010. Men detta hjälper ju inte alla. FN uppskattar att 6,6 miljoner människor i låg- och medelinkomstländer får hivbehandling. Det är 47 % av de 14,2 miljoner personer i låg- och medelinkomstländer som behöver behandling.

Världens ledare dödar sina och andras folk. Det är vad det till syvende och sist kan kokas ner till. Handelsregler och patent förvärrar situationen. Minskade anslag till hivprevention och behandling innebär slutet för många. Att leva med hiv innebär inte en dödsdom i Sverige, men minskade anslag inom biståndet till hälsa och hiv ger den effekten i andra länder. Sverige är med och påverkar detta internationellt. Gunilla Carlsson var tidigt ute och ropade högt om oegentligheter i Globala fonden. Sverige var hård i sin kritik och höll inne med pengarna. Nu har dock Sverige betalat ut pengarna och dessutom lovat en 11 procentig ökning av våra bidrag till fonden under den kommande treårsperioden.

Det är naturligtvis bra att biståndsministern tog sitt förnuft till fånga och betalade ut anslaget till Globala fonen. Men globalt har vi sett en minskning av pengaflödena till hivprevention och behandling sedan 2009. Detta i ett läge då vi, om världssamfundet istället skulle satsa mer resurser, potentiellt skulle ha en möjlighet att ”get ahead of the wave” som Läkare utan gränser uttrycker det. De minskade anslagen kommer att resultera i fler smittade och fler döda. Globala fonden får visserligen de pengar som länderna har lovat, men inte så mycket som fonden hade hoppats på och som skulle behövas för att ha en chans att få bukt med hivpandemin.

Vi har inte en dag att förlora. Fler måste få behandling. Att givarländerna inte tar ansvar för långsiktigheten och hållbarheten i det globala hivarbetet är förkastligt. Det kommer att resultera i lidande och död i hela världen och framförallt på den afrikanska kontinenten. Pengar finns uppenbarligen till att rädda Grekland och banker, till stora försvarsbudgetar och till att finansiera krig. Men var är pengarna till att rädda liv?

Världens länder har ett moraliskt ansvar. Det handlar om val. Att gömma sig bakom finanskrisen visar bara på kortsiktighet, bristande solidaritet och avsaknad av moral.

Jag väljer att avsluta med Prior Walters avslutande ord i Angels in America. De representerar alla dem som lever med hiv och som behöver behandling: ”Vi kommer inte försvinna, vi ska bli medborgare. Det stora verket begynner här.”

Tags: , , ,

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>