Stel tradition!

2012/03/02 • Kultur, Moçambique • Views: 550

Den här morgonen missade jag att ta den. Alltså seden dit jag kommer. Inte för att jag är medvetet etnocentrisk, att använda den egna kulturella repertoaren som orörbar referens i värderingen av nya fenomen känns minst sagt sunkigt. En sådan stel inställning för tankarna till den epok då illrosa svenskar iförda obligatorisk tubsocka och sandal (alternativt foppatoffla) grymtade på grisfesten över avsaknaden av diverse livsnödvändiga attribut: Aftonbladet, lingonsylt, Skogaholmslimpa, offentliga platser där tystnad råder, och så vidare.

Jag anser att vi har en skyldighet att påminna oss själva när vi befinner oss utanför vår egen nationella gärdskård att kulturella fenomen bör förstås utgående från sina standarder, värden, villkor och sammanhang. Vad som är fel för den ene kan mycket väl vara rätt för den andre – kunskap har ”lokal” giltighet.

Dessa tankar tangerar den kulturella relativismen, som hävar att det inte finns någon kulturoberoende, objektivt giltig moral i vars namn vi skulle ha rätt att påtvinga andra människor traditioner som är främmande för dem. Relativisterna betonar ofta att människors handlingar och tankemönster bör tolkas utifrån de unika historiska och sociala sammanhangen och att tolkaren måste undvika att oreflekterat tillämpa sina egna tids- och platsbegränsade föreställningar. Det finns en sund grundtanke som genomsyrar den kulturella relativismens fundament, men å andra sidan tillhör jag inte ytterlighetsfalangen som dogmatiskt avfärdar möjligheten att värdesätta en kultur eftersom bedömingen kräver objektiva kriterier som enligt dem inte existerar. I sin yttersta konsekvens leder detta resonemang till slutsatsen att även grymma och skadliga normer och sedvänjor kan rättfärdigas; dödsstraff, hedersmord, könsstympning, religiös fanatism, barnaga, stening av kvinnor.

I min värld är och förblir mänskliga rättigheter universella; de kan varken på idéhistoriska eller moraliska skäl förkastas som europeisk imperialism.

Dilemmat handlar då om var gränsdragnningen går? Hur det är möjligt att vara tolerant mot andra kulturer och samtidigt radikalt kritisk till vissa uttryck och traditioner inom dessa? Varken relativismen eller universalismen tycks ge något fullt tillfredsställande svar på detta.

Well, nu har jag i vanlig ordning svävat iväg. Tanken med blogginlägget var att snabbt berätta incidenten då jag fick banning på migrationsverket den här morgonen för att jag stretchade min ömma poweryoga-rygg.

”Respektera vår kultur, man stretchar inte i en offentlig lokal”, röt den sura kärringen bakom luckan där min väns visum skulle betalas. ”Ehmm, men jag sträckte ju bara på mig….”, svarade jag. (Ansiktet som en fiollåda). ”Fröken, det är respektlöst att stretcha kroppen i en statlig byggnad”, hävadade hon surt tillbaka och fick instämmande nickningar från sina kollegor.

Ok, av tonläget att bedöma var det inte var läge att stretcha argumentationen mot denna stela tradition, så kulturell relativism vs mänsklig rättighet: 1-0.

Stel helg på er!

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>