Sura afrikaner och inga lejon?!

2012/04/13 • Moçambique • Views: 613

De allra flesta människor har en uppfattning om Afrika men få har besökt kontinenten, trots att Afrika är nära. Du kan se solen gå upp i Avesta och se den sjunka ner i havet i Angola men mentalt placerar sig Afrika på en annan planet.

Den skeva bild som projiceras av media – där vardagens monotona innehåll kompromissas på kaosets altare – har gett kontinenten ett envist rykte som avskräcker och skapar grogrund för fördomar att reproduceras. Historien utan blodfläckar, den rika kulturen och komplexiteten utelämnas, därmed alla miljoner och åter miljoner afrikaner som aldrig upplevt hunger och krig utan levt sina vanliga liv i en fredlig miljö. Precis som du och jag.

Turister som för drygt två decennium sedan ratade den spanska solkusten till förmån för Asien gjorde det i längtan efter mer autentiska upplevelser än grisfester, ambitionen var nu att äta padh thai på oexploaterade öar och sjunga mantran om det omanifesterade med munkar i kloster, men INTE krig, svält och etniska konflikter. Någon måtta.

Vissa söker sig förstås hit, men ibland känns det som om fördomarna och okunskapen lyckas leva vidare trots den turism som ändå existerar, och stadigt ökar. Kanske för att turismen bygger på selektivism där intresset endast sträcker sig till dyra naturupplevelser på savannen och exklusiva lodger med all inclusive. Solkustens tubsocka med sandal återfinns här som safarihatt och kakiutstyrsel a la Indiana Jones.

Här vilar en ironisk paradox för i jakten på det äkta gör dessa resenärer exotismen till ”det riktiga Afrika” och avfärdar verklighetens mångfald. Det smutsiga urbana landskapet där luften är förorenad av trafikkaos, husfasaderna krackelerade och de tätbefolkade marknaderna en stinkande historia passar inte in i resenärernas bild om det orörda landskapet, hemvist för vilda djur och gärna en och annan massai i traditionell klädsel. Jag får känslan av att de vill upprätthålla det som kolonisatörerna kallade för sitt Eden, det som Winston Churchill kallade “gifted by nature” 1908 i My African Journey, en mytomspunnen plats som bör räddas från dess invånare om de inte kan bevara dess heliga exotism.

Apropå turister så träffade jag nyligen ett spanskt par på resande fot som efter transibiriska järnvägen, Sydamerika i skåpbil, Papua Nya Guinea med närliggande öar med risig båt och stora delar av Asien på motorcykel nu hade tagit sig an södra Afrika. När jag frågar om deras intryck av Mocambique efter tre veckor i landet, svarar Naroa att hon trodde folk i allmänhet skulle vara trevligare. ”Du vet Sofia, skratta och vara gästvänliga, men glöm det! I stort sett alla vi har haft kontakt med på hostels, restauranger och företag har varit fett sura!”

Jag bekräftade hennes observation med liknande upplevelser och intryck, varpå hon svarar: ”Que raro tia!” (Vad konstigt, va?).

Kanske hade hon gått på sterotypen om den ”ständigt leende afrikanen”?

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>